Hur jag önskar att jag dig aldrig nånsin överhuvudtaget slösat mina ord på.
För vad dess innehåll än bestod av var det ändå inte värt något för dig ändå.
Med slughet, ovett, manipulation och vrede blev jag det jag i början aldrig förstod. – Endast någon att visa upp.
Med bottenlös skam och en önskan om omvändheten tittade jag ändå upp, högt högt upp.
Tiden gick och önskan svalnade. Man omvändes nog inte ändå.
Tänk om då personen i fråga själv har förmågan att förstå?
Förstå hur ord skadar, hur det in i själen värker av smärta.
Förstå hur det känns när man någons själ genom övergrepp kan svärta.
Hur slag kan verka närmast normalt och ej längre tänkas på.
Är det det vårt samhälle och rättssystem skall bygga på?
För nu önskar jag att jag inte vore jag.
För då hade jag haft styrkan att avsluta mitt liv en dag.